Andakt
Logga in

Logga in

Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

dop

Jag är döpt två gånger. En gång som barn av min okristna familj. Förmodligen av någon sorts traditionskänsla, men jag har kommit på nu då jag skriver att jag faktiskt aldrig frågat dem. Och en gång 17:e augusti ifjol.

En pastor pratade med mig om att det kanske vore något. Jag var av meningen att jag hör vad du säger, men kommer jag att döpa mig gör jag det för att jag har kommit fram till det själv, inte för att du säger det. Dessutom är jag ju döpt en gång redan så varför skulle inte det duga?

I mars 2013 gick jag med i församlingen, sa inget om det hemma för... varför skulle jag? Hur skulle jag? Det var ju ändå inte en så stor grej liksom... Någon gång under sommaren året därpå började jag bli rastlös. Jag fick plötsliga tankar om att jag borde ju läsa på kring det där med dopet. Och även om jag redan höll på med något jag tyckte var intressant hade jag inga problem med att släppa det för att läsa på i de material jag hade till hands. På det stora hela framgick det inte mer än hur det går till rent praktiskt och att det är en gåva som vi får som ingen och ingenting kan krafsa på oavsett.

Vid ett tillfälle blev jag ganska orolig och blev tvungen att fråga en vän, att om jag nu bestämmer att jag verkligen ska göra det här, visst blir det att doppa hela mig i vattnet då, för ska det lix vara så vill jag att det ska va på riktigt och inte bara ett sånt där dutt dutt i pannan som jag sett. Jag blev lugnad och då jag väl bestämt att jepp, jag gör verkligen det här så kom nästa problem. Jag skulle bli tvungen att bjuda min familj. För det här var större, jag kunde inte döpa mig utan att åtminstone ge dem chansen att va där. Jag sa inget. Men de fick en inbjudan till vart hushåll med posten, så då visste de i alla fall. Men jag skulle ändå bli tvungen att säga något vid själva dopet, ge dem någon sorts förklaring till varför jag gör det jag gör. Att det är inte bara för att någon pastor sa det och varför det skulle vara nödvändigt då jag redan var döpt en gång innan.

Dagen kom och jag visste bara att mamma och min storasyster skulle komma. Båda mina bröders familjer hade varit hemma hos oss flera gånger, men de hade aldrig sagt något om att de ens fått inbjudan! Inte ens till mamma! GAAAH! Men de var där allihop, alla som kunde. Jag minns inte ordagrant vad jag sa men det var något i stil med att jag hade tittat runt på internet för att förstå varför andra väljer att döpa sig men att jag antingen tyckte det var dumt eller otydligt. Att varför jag gör det är för att jag är kallad till det och om det skulle vara ett steg i en resa som jag ska få göra så hade vi ju fått små översättningshäften så vi kan kolla upp vad Amen betyder.

Jag är en sån som minns med mina muskler, mammas telefonnummer, mitt eget namn då hjärnan helt plötsligt är blank då jag ska skriva under något, det sitter i handen, spelar en låt jag inte ens minns vart jag hört den förut vill jag ändå röra på armarna på ett visst sätt för de minns att vi dansat till den en gång för länge sen. Och tänker jag tillbaka på dopdagen så minns jag det i magen.

Man kan döpa sig av många anledningar. För att det står i bibeln, för att komma in i församlingen, för att jag vill visa att jag tror på riktigt! För att dö bort från sitt gamla jag och stiga upp som en ny där synden inte längre håller i kopplet. Men vad är egentligen meningen med dopet? Enligt en Thor-Leif Strindberg på alltombibeln.se/bibelfrågan så är det ingen mening alls, man blir blöt, punkt. Så tillvida det inte följs åt av ett aktivt beslut att gå med Gud på hans väg.

"Men när de hade börjat tro på Filippos och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn lät de döpa sig, både män och kvinnor. Simon kom själv till tro. Han blev döpt och vek sedan inte från Filippos sida, och han häpnade när han såg vilka tecken och under som skedde." Apg 8:12-13

Jag kan inte påstå att mitt liv har förändrats avsevärt på något vis, inget är magiskt lättare eller svårare än förut men jag har slagits av tanken att kanske handlade mitt dop inte om mig, utan om min familj. På en del skulle man aldrig märka att det över huvud taget hänt men från andra håll har det smugit fram artigt nyfikna frågor, som "Har du suttit och liiidit nu?" då jag kom hem på långfredagen. Gud skapade världen så visst kan han ha gjort saker utan att jag märkt det, Han har gjort det förut. Han har skickat mig till bibelfjäll till hösten, det har jag märkt och kanske är det nästa steg på en resa som jag ska få göra.

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.       Joh 15:16

Marina Johansson