I mellanrummen

mlnmedgud

När jag tänker på att vara i ett mellanrum, tänker jag på de tider i livet då jag inte riktigt vetat vad jag ska göra. Då jag sökt arbete, då jag undrat om det skulle finnas en livskamrat för mig, då jag väntat på besked om utbildning, eller som det senaste året; då jag befunnit mig i den djupaste sorg och undrat hur framtiden på jorden skulle kunna bli ljus igen… I mellanrummet finns så mycket tid att tänka. Ibland vill jag stänga av hjärnan och låta den vara tyst en stund. Det är då jag ber en bön och lägger tankarna och brottningsmatchen i Guds händer. Jag litar på att Gud är större än alla svårigheter jag möter. Jag litar på att Gud vet vad som kommer sedan, och jag litar på att Gud inte lämnar mig i sticket.

En gång hörde jag någon säga att ”det finns inga parenteser i Guds planering”. Personen beskrev att Gud har användning för varje tid i mitt liv. Han sätter inte parentes runt någon tid och säger: ”vi struntar i den här tiden, den är bara en paus i det jag egentligen har tänkt…” Nej, för det finns inga parenteser i Guds planering. Orden har stannat hos mig, som en tröst i de dagar och tider då livet liksom verkar stå still, eller då tiden går för sakta, eller då tiden obarmhärtigt går vidare trots att allt omkring och inuti mig tycks ha stannat. Varje tid jag går igenom har Gud användning för. Gud är den som kan göra något av allt jag möter. Han kan använda mina erfarenheter till att hjälpa någon annan längre fram. Eller till att forma mig mer till sin avbild. Eller till något annat som Gud ser som jag inte får veta på den här sidan evigheten. Men hur som helst kan jag hela tiden veta att Gud har koll, Gud är med mig och Gud älskar mig, och i mellanrummen i livet så är Han också där. Han är med mig alla slags dagar intill tidens slut. Det har Jesus lovat, och jag är helt säker på att det är sant. Min erfarenhet säger mig det, och människor som gått före mig genom årtusenden berättar att de upplevt samma sak. När jag vacklar, när jag upplever mig famla i mörkret, då kan jag läsa i Bibeln om deras berättelser i olika tider av mellanrum…

Jag vill skicka med dig en vers som jag minns från min praotid på ett äldreboende för mer än 25 år sedan. I en lägenhet hos ett äldre par fanns en bonad där följande ord stod. Jag memorerade dem och tackade för trösten av Guds närvaro i mitt liv och i allt omkring mig;

”I det djupa i det höga, råder en osynlig hand. Och ett aldrig slutet öga vakar över minsta grand.”

Den Gud jag tror på är bara god, helt och hållet kärlek och ljus. Inget mörker finns i Honom, står det i Bibeln. Han är all trösts Gud. Han vet vad vi går igenom. Allt som händer är inte Guds vilja, vi har frihet att välja och vi gör ofta våra val utifrån oss själva. Men all vår smärta, alla våra svårigheter har Jesus upplevt och burit när Han hängde på ett kors för var och en av oss. Han vet hur det känns och ger oss möjlighet att lämna våra bördor till Honom. Ett Bibelord får avsluta den här andakten;

”En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar.” 5 Mos 33:27

Gunilla Landin