I mellanrummen

mlnsvaghet

Mellanrummet, den tid då något har avslutats och en ny rutin ännu inte har inarbetats, är ett tillfälle för eftertanke. För mig är sommaren ofta ett mellanrum där jag får mer tid att tänka och fundera ut mål för framtiden. Redan när vi började prata om den här andaktsserien var jag säker på att jag ville använda det här mellanrummet till att utveckla någon sida hos mig själv och under Lapplandsveckan i Husbondliden den här sommaren blev det tydligt för mig vilken sida det skulle bli. Innan jag kommer dit vill jag dock ge en bakgrund till problematiken.

Under min uppväxt och under min skoltid har jag varit duktig. Jag har välsignats med att tycka att det mesta i skolan har varit lätt, mycket fastnar på minnet och skriftliga prov brukar aldrig vara ett bekymmer. Under den här tiden strävade jag alltid efter att vara bäst och lyckades ofta med det i skolans teoretiska ämnen. Minsta lilla fel på ett prov var superjobbigt och jag gjorde mitt bästa för att dölja för mina klasskamrater att jag någonsin hade fel.

Skolpressen tror jag att många känner av och, liksom för mig, influerar den troligtvis också andra delar av livet. Jag ville inte berätta för någon om någonting var jobbigt, vare sig det handlade om skolan eller någonting annat. Jag ville inte visa någon form av svaghet överhuvudtaget. Det ledde till att jag knappt berättade någonting för någon. Under högstadiet hade jag en nära vän som till slut utbrast något i stil med: "Nu har jag berättat allt om mig och mina tankar flera gånger om men du berättar aldrig någonting för mig." Hon sa det på ett sådant sätt att jag förstod att hon verkligen ville lyssna på vad jag tänkte och kände. Det ledde till att jag långsamt började öppna mig för henne, fortfarande försiktigt och med många spärrar kvar, men det var en början. 

När jag konfirmerades i slutet av åttan fick jag ett diplom från mina konfirmationsledare med bland annat dessa två citat: "Att våga vara svag är att våga vara stark." och "Vänd dig till dina vänner när du känner dig svag eller behöver hjälp. Du kanske har mer att erbjuda ert förhållande när det känns som om du inte har något att ge." De visste vad jag höll på med. 

Mycket har hänt på de tio åren som har gått sedan jag konfirmerade mig men kravet från mig själv att vara perfekt, duktig och aldrig svag finns i viss mån kvar. Det kan låta som om det främst påverkar mig själv eftersom det är på mig pressen ligger men framförallt ser jag att det påverkar mina relationer med andra. Även med nära vänner som jag litar på och känner mig trygg med påverkar de där gamla tankarna hur mycket jag delar. Jag har tänkt att jag skulle tappa deras respekt om jag berättade vad jag tyckte var jobbigt. Därför var det så skönt att höra Sara Lindholm predika på Lapplandsveckan. Hon var otroligt ärlig med vad som var svårt för henne och min respekt för henne ökade i stället för att sjunka. Jag bestämde mig då för att ta itu med det här och sluta gömma mina svagheter, oförmågor och rädslor, åtminstone för de där personerna jag verkligen litar på. Jag har börjat och jag tänker fortsätta.

På Lapplandsveckan köpte jag också en bibelversion som jag har varit sugen på länge, The Message. Det är en ny översättning av Bibeln som använder ett vardagligt språk så att det ska vara lättare att ta till sig vad som faktiskt står. I morse läste jag en del ur den som fick mig att tänka att jag nu var tvungen att komma igång med att skriva det här. Det är ur Matteusevangeliet och Bergspredikan, en bit in i kapitel 5 (The Message använder inte versnummmer): 

Jag ska berätta varför ni är här. Ni ska vara saltet som lockar fram smaken av Gud på jorden. [...] 
Se det så här: Ni ska vara ljuset som gör Guds alla färger synliga. Gud är inte en hemlighet som man inte får avslöja. Vi ska synas, synas som en stad på toppen av en höjd. Om jag gör er till ljusbärare tänker jag väl inte gömma er under en bunke heller? Nej, jag hänger upp er på lampkroken. Nu när ni är där uppe på höjden, nu när ni hänger där på lampkroken, så lys! Stäng inga dörrar; bjud på era liv. Om ni öppnar er för folk, kommer folk att öppna sig för Gud, Fadern som bjuder på sig själv i himlen. 
Jag tror inte att Jesus menar att vi ska berätta alla våra innersta tankar och känslor för alla jämt men ändå att vi ska bjuda på oss själva. Ibland tänker vi kristna att vi måste vara perfekta för att visa för andra att det är en bra idé att bli kristen, att livet blir mycket bättre. Ja, jag anser att livet blir mycket bättre som kristen, men inte på sättet att allt blir lättare och jag gör fortfarande bort mig och säger och gör saker som jag ångrar. Egentligen tror jag, och det har jag trott länge, att fler skulle bli kristna om vi som redan är det skulle våga visa hur operfekta vi är. Att bli kristen handlar inte alls om att bli eller vara perfekt, snarare tvärtom. Det handlar främst om att vi inte klarar av att vara perfekta eller bra nog och att vi behöver hjälp. Det är kontroversiellt att i dagens samhälle säga att det är någonting man inte klarar av men sanningen är den att jag inte är perfekt och jag kommer med största sannolikhet att göra en massa dumt och jag klarar inte av att förändra mig själv och verkligen inte att vara bra nog för himlen om inte Gud hjälper mig.
 
Det finns hur många sånger som helst om att Gud gör mig stark när jag är svag och i själva verket är det så att det är först då, i svagheten, som Gud får chansen att ge styrka. När jag bara kör på av min egen kraft och stressar från det ena till det andra utan att involvera Gud, då låter jag inte honom ge mig kraft eller de där fantastiska lösningarna som han alltid har förberedda. I sommar, i det här mellanrummet, och vidare ska jag öva mig i att visa min svaghet när det är något som jag inte klarar av eller när någonting känns tungt. Där i svagheten vill jag låta Gud kliva in och komma med sina lösningar, oavsett om det innebär att han skickar dit andra människor som tar över, om han visar ett effektivare sätt att hantera det på eller om han säger att det inte behöver göras (nu eller överhuvudtaget).
 
Slutligen vill jag rekommendera en låt av Josh Wilson, sången Fall Apart, där han bland annat sjunger: 
Hur kan jag ha tagit helt slut men ändå känna att jag har allt jag behöver?
Gud, jag vill lära känna dig mer. Det kanske är här det börjar:
Jag hittar dig när jag går sönder.
 
Erika Johansson